6.november 2007:
JUSTICE - Terminal 5, New York - 22 oktober 2007
Jag var egentligen inte en officiellt antagen
utrikeskorrespondent för Furore när denna spelning gick av
stapeln häromdagen, men jag tänkte att va fasen, jag var ju
där, även om då utan mitt journalistblock, och en liten
review kan ju alltid skrivas, så kan grabbarna i Oslo göra
vad dom vill med den.
Jag hade blivit ivägdragen lite utanför min genre till
Terminal 5 i NYC denna kväll, och hade faktiskt inte så
höga förväntningar alls. Visste inte världsmycket om dessa
franska snubbarna heller, förutom att de nyligen släppt
sitt kors-symbols-titulerade album på tämligen okända Ed
Banger Records, gjort en av de kulaste videorna det senaste
(se här), samt att jag i det stora
hela kunde vänta mig lite sköna D.A.N.C.E.-moves.
Japp, jag var redo att i alla fall få shaka some ass.
Men när kvällen ganska snart var över, (då showen tog de
normala 45 minuter som ett ensamt skivsläpp kan krysta
fram), kunde jag ganska bestämt bestämma mig för att nej,
detta är inte i de musikaliska territorier jag helst ska
slänga mig. Jag menar, om jag betalar 30 dollar för en
konsert så vill jag faktiskt se mer än två dudes som rattar
knappar och dj’ar sina egna låtar. (Med tanke på att
jag fick både Arcade Fire, Blonde Redhed, Les Savy Fav och
LCD Soundsystem på Randalls Island för ungefär samma pris
nyligen.)
Fast egentligen, vad hade jag förväntat mig? Michael
Jackson-kopian från spelningen på Jimmy Kimmel Live senast?
Fler instrument, kanske brudar, på scen? Något oväntat?
Monsieur Augé där på vänstersidan touchade i och för sig
några tangenter en gång, så ska inte klaga allt för mycket.
Och dom är ju rätt sköna skapelser att vila sina kvinnliga
ögon på. Men för mig var det något som saknades lika väl.
Nej, jag fick nog nöja mig med att kvällens höjdpunkt var
när taket sprang läck ovanför mixerbåset någonstans mellan
förbandet och fransosernas entré, och ett enormt vattenfall
höll på att förstöra showen för ljudkillarna under det
framfixade plastskynket. Funderade länge på om det var en
ren tillfällighet, eller om dj’n helt enkelt såg
humorn i det inträffade, när Thom Yorke genom de
genomdränkta högtalarna sjöng ”Rain down, rain
down…from the great hights”, just när paniken
var som värst och jag nästan såg en anledning att gå hem.
Karin Hannedah