Intervju: Conrad Keely - And You Will Know Us By The Trail Of Dead
Det är inte varje dag som Conrad Keely från ”…and you will know us by the Trail of Dead” får sådana storbesök hemma i vardagsrummet. Tänk er, både Furore i Harare och Rolling Stone Magazine på samma eftermiddag. Han måste känt sig utvald. Det hela resulterade i alla fall i en improviserad takterass-konsert, samt en trevlig pratstund om frihet, kaffe och nya planer.
Jag stövlar in i Conrads vardagsrum med skorna på och med en take away-kaffe i handen och känner mig allmänt dagen efter-suddig i huvudet. Hade kanske inte planerat en intervju just idag, men så blev det bara så att det passade bra, och när jag dessutom fick höra att Rolling Stone skulle komma på besök, tänkte jag att det var ett ypperligt tillfälle att bara sitta tillbakalutad och lyssna och kopiera frågor i smyg. Men, eftersom alla i den här stan gärna kommer sent, för att verka lite sådär viktiga ni vet, så får det bli jag som anstränger mig och ställer egna frågor ändå tillslut, i väntan på övriga journalister. Suck.
”Men jag skulle ju fortfarande kunna sjunga”, svarar han lite förbryllat och fortsätter skugga ett kyrktorn med en blå penna.
”Men inte något du skrivit själv antagligen”, fortsätter jag för att verkligen bevisa min poäng.
Han tänker lite, och kommer sen med ett svar som faktiskt känns övertygande. ”Jag skulle antagligen vara en av de där som gör allt med fötterna”. Han tittar upp och flinar lite finurligt. ”Som Christy Brown i My Left Foot”.
”Men skulle du vara lika framgångsrik?”, fortsätter jag mest för att vara krånglig, eftersom detta är en ganska hypotetisk fråga.
”Det är ju en ganska hypotetisk fråga”, svarar herr Keely sålunda och jag nickar. ”Jo visst, men vad tror du?”
Fast istället för att låta honom grubbla mer på hypoteser, formulerar jag om frågan lite för att mötas på halva vägen.
”Anser du dig förresten framgångsrik idag?”
”Hmm…” Han tänker medan han skissar vidare. ”Folk som känner mig säger ju att så är fallet…” Han lägger ifrån sig pennan lite. ”Men jag är själv aldrig nöjd, oavsett den framgång jag uppnår. Jag söker alltid efter att göra något…större. Du vet, bättre.”
Jag nickar medhållande och han fortsätter. ”Det är ju en sak att lyckas leva av det man gör, men vad jag hoppas på är att verkligen bli en av de konstnärerna, artisterna, som inspirerar sådana som mig, om du förstår vad jag menar, som inspirerar andra.”
”Har du några exempel?”
”Ja…som Andy Warhol till exempel, eller en av de där, de som har studerat, de som räknas ha en influerande makt.” Han har börjat skissa på sin teckning igen. ”Men detta är ju något som tar år av insats, det är ingenting som sker över natten.”
”Berätta om din egen bakgrund lite, du har väl studerat konst”, säger jag. För då jag vet att denne herrn tycker konsten är minst lika viktig som musiken, vill jag gärna ge det lite uppmärksamhet. Och ni som kollat in det här bandets cover-art vet ju vad det handlar om.
”Ja, jag har studerat konst sen jag var liten, även om det inte gav mig mycket just att gå i skolan. Det enda jag minns att jag lärde mig var när min lärare sa att all konst handlar om problemlösning, det kommer jag ihåg än idag, och det stämmer faktiskt... Annars tror jag att jag var mer avancerad än så, än vad de kunde lära ut. Jag tror inte att jag ens gick till rätt konstskolor, jag hade inte den möjligheten, den lyxen...”
”Var detta i Austin?”
”I Olympia, Washington.”
Det visar sig att det var där han växte upp, och han berättar att han gick i skola, och även hoppade av skola, just där. Vi kommer in på spåret om varför man borde hoppa av skolor, eller aldrig ens gå i dem, då jag även själv hör till den gruppen.
”Jag har alltid haft problem med auktoriteter…”, säger han och jag vet väl vad han menar. ”Har problem med folk som säger vad jag ska göra, jag är väldigt dålig med deadlines, med scheman…” Vi sitter nu samtidigt och bläddrar bland hans andra skisser. ”För alla konstnärer som måste utstå den sortens diciplin, så är det svårt. Man vill ju vara fri…som den här killen.” Han pekar på en teckning av en man med vingar som har titeln ”Escaped”. Jag fastnar direkt för bilden, då jag tycker den representerar min egen känsla efter flykten från min korta fångenskap på universitetet där hemma. Tänker att jag nog måste köpa mig ett ex, kanske ge bort i present till mor. Så hon också förstår.
Conrad börjar därmed sjunga ”I want to break free” och jag kan inte låta bli att fortsätta med mina hypotetiska frågor. ”Känner du dig fri?”, undrar jag, och känner ändå att detta är ett passande offer för frågan, då det gärna blir lite djupt när man pratar med Conrad Keely. Detta spinner igång en hel filosofisk stund om frihet, och jag ger er här bara den nerkortade versionen.
”Nej det tror jag inte”, säger han och tar upp en pipa från soffbordet, ”jag tror inte någon av oss är helt fri, jag tror att vi alla är så fastbundna av sociala förväntningar. Friheten vi upplever måste vi vara tacksamma för dock, jag är fri att resa, att uttrycka mig...” Han tar ett bloss och lutar sig tillbaka.
”Är inte det så mycket frihet du behöver då?”, frågar jag.
”Nej, det finns andra saker, som att jag kan inte köpa gräs ute på gatan…” Han nickar menande åt sin pipa. ”Eller att man inte kan dela med sig av 3D-filer, som för mitt arbete, det är olagligt…eller att det finns löjlig byråkrati när man reser, det är inte så fritt ändå. Fast när jag sagt det så är ju frihet i samhället något som vi strävar efter som koncept samtidigt som vi konstant begränsar oss med det, vi tillåter att vår tillvaro blir mer kontrollerad.”
”På tal om Interscope, hur går det med att hitta nytt bolag?”, frågar jag. För de som följt med i musikpressen är det kanske bekant att Trail of Dead haft lite problem med sitt förra skivbolag som de tillslut alltså sa upp samarbetet med.
”Vi för en dialog med några olika, och vi räknar med att ta ett beslut nu omkring nyår, vilket ju är ganska snart. Men vi är optimistiska. Och vi kom ju ur den förra dealen ganska smärtfritt, det kunde blivit mycket värre, så vi hade tur.
“Hade ni kvar utgivningar i kontraktet med Interscope?”
”Nej, vi hade använt våra options, vi var klara, så det var skönt.”
Han öppnar sitt produktionsprogram på datorn och det visar sig att han menade allvar när han sa att han skulle spela något smakprov från nya skivan, och han letar nu efter ett musikstycke att presentera för Furore. Utan inspelning förstås, så måste stänga av recordern. Får veta att nya skivan ska börja spelas in någon gång i mars och att vi kan vänta oss ett mer rock-baserat och lite tuffare album.
Det jag sedan får höra gör mig barnsligt ivrig – ja, vänta med spänning Norge och världen! Mer behöver jag inte säga.
”Du vet kanske att ni är ganska väl respekterade i Norge, mer än i många andra Europeiska länder jag känner till”, säger jag för att vara inställsam, men också för att det enligt min uppfattning är helt sant.
”Häftigt! Det är verkligen kul att höra, med tanke på hur kul jag tycker det är att åka dit. Det kanske till och med är ett ställe man skulle kunna dra sig tillbaka på någon gång…”
Jag uppmuntrar starkt och förklarar min kärlek för Norge en stund och han frågar om jag inte känner likadant för Sverige. Men det svaret kan vi lämna utanför, då jag inte vill skapa avundsjuka från duktige storebror.
”Men på tal om att dra sig tillbaka”, fortsätter jag, ”vad skulle du göra då?” Mr Keely stänger ner sitt dataprogram och funderar. ”Jag menar, det du sysslar med nu är ju sånt som vanligt folk gör när de blir pensionärer”, lägger jag till och syftar på både fridfullt måleri och komponerande.
”Jag skulle kunna pensionera mig till revisor…eller bilförsäljäre”, svarar han tillslut och vi kommer fram till att det är en bra plan. I Norge förstås.
Efter ett kort avbrott efter att någon ringer på dörren och försöker ta sig in trots att ingen öppnar, och då det inte visar sig vara Rolling Stone utan mer troligt några Jehovas Vittnen, sitter vi åter i den gröna soffan i vardagsrummet.
”Finns det frågor du är trött på att höra?”, frågar jag innan jag fortsätter intervjun, mest för att vara diplomatisk och enkel denna söndag.
”Det skulle väl vara om bandnamnet…”, svarar herr Keely. ”Det är en ganska löjlig fråga nu.”
”Om vi säger att du får styra intervjun, bestämma vad du vill prata om, vad pratar vi om då?”
”Då skulle det nog bara handla om typ…kaffe. Och bagels.” Jag flinar lite men han verkar mena allvar och fortsätter. ”Kaffe är en viktig del i mitt liv, men det har inneburit lite väl mycket problem det sista... se här”, säger han och sträcker fram handen. ”Jag brände mig på min espressomaskin häromdan.” Brännskadan han visar upp på underarmen bevisar att någon liten fadäs minsann har inträffat. ”Och för ett tag sen fick jag en ny espressomaskin, men den gick sönder och måste bytas, vilket är a pain in the ass, för affären ligger i Midtown.” Jag nickar och får återigen bekräftat hur ogärna Brooklynbor drar in till gyttret i centrala Manhattan. ”Så den senaste var alltså denna mindre”, fortsätter Conrad på sina kaffehistorier, ”men den brände jag mig på två gånger, varav sista gången slutade med att jag smashade den i bitar. Och det är alltså därför den inte längre, hrm, existarar...”
Jag frågar varför han inte går ut på hörnan och tar en kaffe, med tanke på området han bor i, där alla viktiga människor verkar leva på kaffe dagarna i ända.
”När jag sitter inne och jobbar är det sista jag vill göra att avbryta och lämna hemmet, du vet...” Han har åter satt sig för att skissa vidare på sin kyrka, som jag får veta är en del av en stadsvy från Freiberg i Österrike, något som fotats på en turné någon gång.
”Vad tycker du, ska jag kunna kalla den klar?”, frågar han och sträcker fram bilden mot mig. Jag påpekar att den skulle kunna förstärkas lite mer så han fortsätter.
”Men för att återgå till kaffe igen…”, säger han då detta uppenbart är ett kärt ämne. Han pratar så vidare om kaffets historia och de intellektuella framgångar han menar denna dryck är grunden till. ”Kaffet startade upplysningen”, säger han men ändrar sig lite när han ser min skeptiska min. ”Okej inte startade den, människan startade den, men kaffet hade en viktig roll.” Han fortsätter prata om hur Europa gick från att bestå av konstant fulla och dumma människor som i brist på rent vatten drack öl, till att bli ett upplyst samhälle med samlingar och intellektuella cirklar runt och kring kaffebarer efter kaffets intåg.
Han reser sig upp för att fylla på i sin kopp men jag tackar själv nej när det erbjuds då jag känner mig nog intellektuell för stunden, och känner istället att jag vill byta ämne lite.
”För att återgå till musiken då…”, börjar jag. ”Hur går det nu när du bor i New York? Pendlar du mycket ner till Texas?” Resten av Trail of Dead är ju kvar i ursprungsstaden Austin, Texas, där Conrad också bodde fram till ganska nyligen.
”Ja, ganska mycket faktiskt. Jag åker dit ofta för att jobba med musikidéer med bandet.”
”Saknar du det?”
”Jag saknar vänner och saker jag har där, men inte stället i sig, det kan jag inte säga… Men det faktum att jag inte har så många vänner omkring mig nu, får mig att göra mer saker, det ger mig mer tid.”
”Känns New York tillfälligt?”
”Det är det för de flesta här tror jag. Men jag trivs bra här just nu. Skillnaden med att bo här i New York och att bo i Austin, är att här är jag omgiven av så många människor som jobbar med samma saker. När jag suttit hemma och jobbat med musik eller konst, så kan jag traska ett kvarter bort och hitta likasinnade att prata med på en bar. Det är Austin för litet för. Och man bor inte i New York för att leva ett fantastiskt liv, man kommer hit för att få saker gjorda. Vara produktiv. Bli inspirerad.” Han tänker lite. ”Men det jag saknar mest hemifrån är maten…” Han ser drömmande ut när han sedan ger mig en lektion i vad sydväst-statliga frukostomeletter med nachochips betyder för världen. Jag blir inte helt övertygad utan frågar istället vidare om bandet.
”Kommer ni göra musik ihop tills ni blir gamla och dör?”, frågar jag för att vara tydlig, syftandes på Trail of Deads framtid.
”Det skulle inte förvåna mig”, svarar han medan han vandrar runt och verkar leta efter något.
”Var befinner ni er på band-livscykeln? Är ni fortfarande på uppgång? Eller ligger ni mer plant och stabilt?”
”Vi fightas fortfarande, det är något som är säkert i alla fall…”, svarar han, och jag frågar hur han menar.
”Varje gång jag ställer mig framför en mikrofon, framför en publik, känns det som att jag är i en boxningsring, redo att ta mig an ett monster.” Han återvänder till soffan med läppceratet han hittade någonstans i den hemtrevliga röran. ”Jag känner att det är en kamp, inte nödvändigvis mot publiken, det känns som att de på ett sätt slåss med oss, men det känns som ett korståg på något sätt, för att bevisa att vi gör något bättre…”
”Än förra gången?”
”Än andra människor.” Han skrattar till.
“Hänger det på en tunn tråd att faktiskt vinna kampen känner du?”
”Man slåss inte för att förlora i en kamp, eller hur?”.
”Men känner du att ni har kontroll?”
”Jag känner att vi vinner dem ibland. Men vi vinner inte alltid. Mestadels tror jag det beror på att vi inte alltid till hundra procent är så bra som vi kan vara. Och de gångerna vi förlorat, eller med andra ord, gjort en dålig spelning, och om det inte kan skyllas på en helt enkelt tråkig publik, är det de gångerna då vi inte givit det bästa av vår kapacitet.”
”Det hände ju massa grejer innan Europaturnén senast”, säger jag, ”folk som lämnade bandet i sista stund och så vidare. Vad känner du för er insats på den rundan?” Jag lägger till att jag blev ganska nervös när jag såg dem faktiskt. Det diskuteras där med var i ordningen på turnéplanen jag fick med en show och det fastslås att detta var deras andra kväll. ”Det var ju andra gången vi ens spelade med Aaron (trummisen reds.anm.), vi hade ju inte gjort det tidigare. Ja, så de där i början måste ha varit riktigt skakiga shower…”, säger han eftertänksamt. ”Men i slutet var vi riktigt tighta.”
”Det är nog cellon där”, säger han och pekar. ”Eller min fiol… Strängar på en fiol för mig är så utmanande, allt med dem är så utmanande. Det får att spela gitarr att verka så enkelt, så löjligt enkelt. Jag skulle råda alla som vill lära sig att spela gitarr att börja med fiol, för då skulle allt kännas så mycket lättare efteråt.”
”Får du möjligheten att framträda med fiol någonting?”
”Ja…en del, men inte så mycket som jag kanske vill eller har planer om att göra någon dag. Men jag spelar fiol med Brothers and Sisters (ett sidoprojekt reds.anm.), och detta andra bandet jag spelar med, Rakshap, och jag hoppas på att få göra det mer med Trail of Dead.”
Jag frågar vidare om nya skivan, hur det går med skrivandet. Conrad berättar lite om tanken bakom. ”Det kommer bli på temat ’familj’”, säger han, och jag frågar om det betyder att det är ett konceptalbum. Det vill han kalla det ja. I varje fall textmässigt.
”Antagligen… Nu, vid en ålder av 35, kan jag se tillbaka och inse hur mycket det att ha en familj, och att inte ha en familj, faktiskt har influerat mig, och jag kan skriva om det.”
”Vågar man fråga hur förhållandet är till familjen?”
”Det är väl som för alla, att det är svårt, speciellt förhållandet tills ens föräldrar…man ser så mycket i dem som man inte vill se i sig själv, och man måste väl erkänna dem som någon slags vägvisare till your own tragic hero på något sätt, du vet, det avslöjar mycket…och jag vet inte, man kan liksom inte fly från det.”
Jag frågar hur familjekonceptet kommer spegla sig i musiken och jag får den enkla förklaringen ”aggressivt och edgy”, vilket kanske förklarar känslorna lite till.
Jag önskar mig lite mer mystik och sagolikhet i tillägg och han frågar om jag menar Legend of Zelda-soundet, men då jag aldrig spelat tv-spel så vet jag inte om det är det jag menar. Jag frågar om de helt enkelt kommer plocka upp några gamla sounds igen.
”Njae…man kan inte återskapa, man måste smida vidare, gå framåt.”
”Kan man kontrollera vad som kommer ut, hur det ska låta?”
”På sätt och vis så kan man inte det, man måste bara acceptera vad som kommer, vad som blir.”
Jag lägger först nu märke till att han sitter och skissar med en vanlig bläckpenna på sin teckning och jag frågar om det är det han alltid använder när det blir så där blått. Det visar det sig vara.
“Men du, berätta om nya line-upen”, ber jag nyfiket, då det ju var lite ihopplockat senast.
”Jaa…Aaron är ju kvar, och så har vi en ny basist, Jay. Det är väl det som är nytt.”
”Hur gör ni för att hitta folk, håller ni auditions?”
”Nej, det har vi aldrig behövt, det löser sig alltid med vänner, eller någon som känner någon.”
Jag nämner annonsen på Pitchfork, där de annonserade efter en trummis för ett tag sen, men det visar sig att den inte hade så stor betydelse.
”Jag kollade aldrig ens på svaren som kom in…vi fick tag i Aaron istället genom andra vägar.”
Det ringer nu i hans mobil och det visar sig att Rolling Stone-journalisterna står ute på gatan och fryser. Medan de tar sig upp ber jag Conrad säga något till Norge som ett snyggt avslut.
Han tänker lite.
”Det är kul att ni alltid vill vara med och dricka med oss till så sent”, blir så hälsningen.
Jag hinner inte fråga om han menar något särskilt.
”Och så vill vi gärna komma och spela på den där Trondheim-festivalen igen, det var grymt kul.”
Kanske det var där folk satt och drack sent och gjorde intryck, tänker jag, men måste sedan assistera som portöppnare.
När Rolling Stones-gänget sedan kommer upp fortsätter vi alla vidare till takterassen, då det planeras en liten livekonsert för deras hemsida. Jag frågar Conrad vad han tänkt framföra, men han säger att det får bli en improvisation, troligtvis några klassiska tolkningar. Takterassen är grym och vintersolen gör det ännu mer stämningsfullt. Den spektakulära vyn över Manhattan gör att jag förstår varför man inte åker dit med trasiga kaffeapparater utan hellre sitter hemma och betraktar den på avstånd. Det riggas upp till konsert och jag springer runt och tar några ytterst professionella foton, men väljer efter en stund att lämna över Conrad till de andra journalisterna och traskar ner igen. Vill ju inte att de ska känna sig hotade. En Furore-journalist har ju rykte om sig i branschen så att säga. Jag har min tomma takeaway-mugg fortfarande i handen. Allt detta prat om kaffe, och glömde ändå be om en sista påfyllning. Och i min andra hand har jag en signerad present till mor.
Lite frihet och kaffe.
Tänk vad det kan skapa.
Karin Hannedahl,
”Hon-som-heller-inte-gick-i-skolan-men-ändå-blev-Furore-journalist”,
New York.