Småprat med Thomas Dybdahl i New York, 4 november
Det var faktiskt bara en ren tillfällighet. Jag skulle kolla in vilka som var förband till Band of Horses samma kväll, och såg då på min favorit-musikguide att en av mina favoritnorrmän, Thomas Dybdahl, skulle göra en exklusiv spelning i loungen till min favorit-skivbutik. Jag kände en akut Norge-nostalgi och var bara var tvungen att kila över och fråga vad tusan han gör i stan.
Jag haffar honom någonstans mellan ”Junior Boys” och ”Blandat K” i elektronikasektionen och hindrar honom från vidare impulshandling genom att släpa med honom till en soffa någonstans mellan butiken och loungen, som redan börjat fyllas med folk. Inte soffan alltså, utan loungen. Soffan får vi för oss själva. Jag har själv inte tid att vänta till efter spelningen, då andra konserter står på schemat, så det får bli ett kort litet prat. Hoppas bara jag förstår Stavanger-dialekten, tänker jag, min norska börjar ju bli lite rostig.
Det visar sig att herr Dybdahl är i stan för en jubilemsfest för skivbolaget Recall Records, som gav ut hans senaste skiva, och en stor spelning ska gå av stapeln på Blender Theatre på Manhattan imorgon kväll. Wow, tänker jag och hoppas i tysthet på en inbjudan. Jag säger ingenting utan frågar istället vad han egentligen har för förhållande till New York.
”Jag skulle inte kunna bo här”, säger han fundersamt. ”Men jag älskar att dra hit…för att skriva, för att komma iväg, komma från Stavanger. När jag drar hit vill jag uppleva det ensam. Jag känner inte så mycket folk i New York, så det är bra för lugnet, för skrivandet. Inte så mycket som distraherar.”
”One day you’ll dance for me New York City?”, säger jag menande och syftar förstås på skivan som kom för något år sedan.
”Alla låtar på den skivan är ju skrivna i New York…den handlar mer om att resa någonstans, inte nödvändigtvis om att vara på en plats. Och jag kan inte säga att jag har några större ambitioner att få folk att dansa, nej…” Han skrattar lite.
Jag frågar vad han egentligen har för förhållande till oktober. Gillar själv månaden men tänker att någon som gör en hel skiv-triologi i dess namn måste känna lite extra för höstlöven eller nåt.
Han ser ut att ha hört frågan förr och det visar sig riktigt. ”Det var egentligen bara en tillfällighet. Jag får en del undringar om det, men det blev bara så att den blev klar i oktober…och alla skivor har en viss melankoli över sig, som passar för månaden. Men annars kan jag inte säga att jag har något speciellt förhållandet till det.”
Jag som just nu är insnöad på norsk musik i utlandet kan inte låta bli att fråga en som borde veta. ”Hur funkar det egentligen att vara norsk artist utomlands?”
”Jag ser ju mer och mer norska artister när jag är ute och turnerar, men det ses nog fortfarande som något exotiskt”, svarar herr Dybdahl och menar att folk fortfarande frågar i fall isbjörnar går fritt på gatorna. Den känner vi ju alla till. ”Jag får mycket frågor om det har något med Norge att göra att musiken blir som den blir, stämningen uppe i norr…”
”Spelar det någon roll varifrån man kommer för att lyckas?”, blir min följdfråga. Jag lägger till att jag syftar på Norge vs. Världen och Stavanger vs. Oslo.
”Jag tror inte det egentligen, man når nog ut till sin publik ändå, men det är klart, man kan ju rida på en våg och få fördelar genom det…men sen spelar det nog ingen roll om man är från Sverige eller Norge eller någon annanstans.”
Jag frågar herr Dybdahl hur det funkar att kombinera sig själv med National Bank och han menar att det går bra om man planerar. ”Ett år framöver brukar det bli.”
”Så du är uppbokat ett år framöver?”
”Nej, inte offentligt”, svarar han och skrattar lite. ”Men sådär på ett personligt plan så måste man göra så, för att lyckas få in något socialt liv i tillägg.”
Artisten Thomas Dybdahl är ju ett likhetstecken med melankoli, och jag frågar om han någonsin skriver låtar när han är glad.
”Nej det gör jag inte…”, säger han och flinar lite. ”Jag upplever att den melankoliska stämningen är lättare att överföra i musik.” Han lägger till; ”Men nästa skiva med National Bank är faktiskt lite mer upp-tempo och mer dansant…”
Det tycker jag låter spännande och frågar när den kan väntas, och herr Dybdahl avslöjar att det blir i februari någon gång.
”För att återgå lite till dina egna skivor, brukar du använda teman för skrivandet?” Jag syftar på att senaste skivan ”Science”, hade vetenskapen som inspiration. Och resandet och New York nämndes ju nyligen som källa till en annan.
”Det är kanske lättare att hänga upp skrivandet på något, så kommer det lätt musik ut från samma inspirationskälla.”
Han blir avbruten av sin skivbolagsrepresentant som vill förse honom med öl, och han tar tacksamt emot den och fortsätter sedan.
”En skiva är ju som en slags dokumentation av en period i livet, som representerar den tiden, hur man tänkte, vad man gjorde.” Han funderar lite. ”För att kunna gå tillbaka senare och se…” Som att skriva dagbok nästan säger jag och han håller med.
Med fyra skivor plus ett antal EP:s i bagaget vid endast 27 års ålder, så har man ju varit ganska produktiv redan från tidiga år. Jag frågar om han någonsin känt att han givit ut något för tidigt, om han känt att han borde väntat, mognat.
”Nej, jag känner snarare att man ska bara ösa på, ge ut så mycket man kan under den tiden, när man är ung och kreativ, för det är svårare nu, det tar längre tid…”
”Det bubblar mer när man är ung och ny?”, säger jag och tycker mig förstå.
”Ja, kanske. Det går väl i faser det med… Fast när man börjar är ju allt nytt, nu kan det komma till det att man tänker ’shit, det här har jag ju skrivit förr’, så det blir svårare och svårare.”
När jag tidigare läste lite om hans bakgrund, nämndes en hel del oväntade namn på listan av favoritband. Jag undrar om det någonsin var nära att det blev en Thomas Dybdahl i Kiss-tappning. Han skrattar och säger att det aldrig var aktuellt. ”Det var bara en liten sån där…garageband-grej.” Jag nickar och menar att vi har väl alla haft den fasen.
”Hade du någon gång en backup-plan innan musiken tog fart?”, frågar jag. ”Något som pappa ville kanske?”
Han grubblar lite. ”Ekonom kanske, men nej, det var aldrig ett alternativ…lyckligtvis var intresset för musiken så stor, så det gick ju fint.”
Det börjar fyllas med folk omkring oss och det blir därmed svårare att prata så voice recordern också hör, så jag känner att det är dags att runda av.
”Så slutligen, när får man höra mer från Thomas Dybdahl?”
”Troligtvis i hösten 2008 eller vintern 2009. Jag jobbar hela tiden med nytt material.”
”Kommer du behöva en ny New York-period för att bli färdig med skrivandet?”, undrar jag.
”Nej du, det har ju kommit dit hän, att jag börjar komma för nära New York…så jag får inte vara ifred. Jag tror jag borde dra till Island... där känner jag ingen.” Han skrattar.
Showen i den stämningsfulla loungen blir sedan en lagom ”teaser” inför den dagen efter kommande spelningen, speciellt eftersom en sträng ryker någonstans i halvtid, och folk givetvis blir ännu mer sugna på fortsättningen. Jag anklagar Thomas efteråt för att ha iscensatt det hela som ett trick att locka folk till Blender Theatre, och jag blir mutad med en gästlisteplats som svar, antagligen för att tysta mig.
En musikjournalist måste ju också använda sina tricks.
Ibland förvånas jag av min smarthet.
Karin Hannedahl,
”Hon-som-inte-går-på-konsert-utan-inbjudan”, New York, US of A.