6.november 2007:
Norsk musikkunnskap i NYC
Hva vet utlendinger egentlig om Norge? Hva vet utlendinger
om norsk musikk? Hva vet hipstere i New York om norsk
musikk? Vi forsøkte å finne det ut. Eller, vår kjære Karin
fra Sverige, forsøkte å finne ut hva hipstere i New York
viste om norsk musikk. Sverige? Norge? Danmark? Jeg tror
jeg mistet tråden her….
Jag vet ju själv hur svårt det kan vara att få folk ute i
världen att referera till annat än ABBA när man nämner
begreppet svensk musik, och bara det är ju skam så det
räcker. Så att Lillebror i väst, som fram till för några år
sedan bara på sin höjd lyckats lägga A-ha på folks läppar
utanför Skandinavien, nu också har svårigheter att skapa
internationell medvetenhet om sin potential, är ju heeelt
naturligt och förståeligt. Men hur illa kan det vara
egentligen tänkte jag, och begav mig ut på gatan i New
Yorks musikertätaste och hippaste område, för att ta reda
på sanningen.
Detta var inte bara ett test, kände jag, utan en mission!
Världen borde ju upplysas om vilka stordåd som skapas där
borta i landet i norr, och inse att Norge i musiksammanhang
betyder mer än Take On Me och kyrkbrännar-metal.
Det började trögt med lite random folk på gatan som mest
stod och kliade sig i huvud eller skrev, och på sin höjd
lyfte ett halvt igenkännande ögonbryn när jag drog till med
storheter som Jaga Jazzist eller Madrugada. Nej, de kände
inte till något. De kände knappast till Norge alls. Okej,
tänkte jag, ignoranta jävlar, och gick bara vidare.
Tror ni inte att jag passande nog just då sprang rakt in i
kaffebaren Oslo Café, som jag i och för sig redan visste
fanns, men inte haft i åtanke för dagens uppgift. Här inne
måste man ju känna till lite norsk kultur tänkte jag och
stövlade in med mitt journalistblock under armen. Bakom
baren stod en grabb vid namn Josh, som trots att han var
blek och rödhårig, inte hade någon som helst anknytning
till Norden, och heller inte kunde svara på varför stället
hette Oslo (”I dunno, just a cool name
probably..”). Han visade sig heller inte vara den
skarpaste kniven i lådan när det gällde artikelns ämne,
även om han faktiskt var ganska snabb på att nämna Metal
som en snabb association, så det fick han ju ändå poäng
för. När jag sedan körde lite name dropping så hade han ju
visst hört, och till och med lyssnade på, både Röyksopp och
Datarock. Men hade ingen aaaaning om att de var norska.
Fair enough tänkte jag och gav stackars Josh några till
namn att lägga på minnet och begav mig vidare.
Efter att ha stoppat några till synes uppenbara musiker
utanför vid övergångsstället, och bett dem berätta vad de
kunde om norsk musik, så blev jag i alla fall lite positiv
igen. För visst hade dom hört…jajamen…det
hade väl alla - Turbonegro såklart. Jag frågade om de var
Jugend-medlemmar, men det var de inte. Nähepp, sa jag,
önskade lycka till med repandet, och tackade för mig.
Betade av några hipsters som satt på en uteservering. De
verkade mest störda mitt i chai latten, men den ena nämnde
lite tveksamt Surferosa, och jag tackade så mycket för
denna lite oväntade kunskap och försvann in på en fikapaus
jag med. Efter kaffet och en icke så framgångsrik
utfrågning av barristan, var nästa destination skivaffären
Ear Wax, mer känd för sina hippa hangarounds och rätta
utbud än för någon egentlig skivomsättning, och jag tänkte
att jag ville höja nivån på testet lite. ”Jag frågar
dom som får betalt för å veta helt enkelt!”
Där inne blev det dock jag själv som åkte dit, rejält
också, och jag ångrade nästan genast att jag gav mig på ett
sådant självmordsuppdrag. Som tur var kunde jag ju tillslut
skylla på att jag var svensk (tänk vad detta räddat mig ur
många situationer), när jag inte kände till varken Maja
Ratkje eller Arne Nordheim. (Should I?). Men haha, dom fick
minsann bita i gräset dom också, när jag kontrade och vann
deras frågande blickar med både 120 days och Motorpsycho.
När vi blev sams igen visade det sig att de hade både Kings
of Convenience och Sondre Lerche i sortimentet, så jag
lämnade Rory och Fabio på Ear Wax med allas respekt i
behåll, ja tillslut alltså även min egen.
Det blev inte mycket mer lycka denna dag. Jag mötte fler
oupplysta människor, varav många av dem i musikbranschen
själva, som inte ens fattade när jag började nynna på
A-ha-hitsen. Dåligt tyckte jag och sa det till dem. Jag
kände mig uppgiven. När jag sedan sprang på dessa Antoine
och Genevieve från Schweitz som hade påsar från en annan
skivbutik i handen, och de med fransk brytning får fram
Nils-Petter Molvaer, blev jag så glad att de nästan fick en
kram. Heja Europa i alla fall. Jag hade ju nästan tänkt gå
hem och skriva brev till norska exportrådet och be dem
brådskande ändra prio bort från olja och fisk.
Jaja, dagen var till ända och jag slog ihop mitt block och
ansåg därmed mitt uppdrag avslutat.
Ingen så mycket som en person nämnde Wig Wam eller Knutsen
och Ludvigsen.
Ingen reagerade när jag dansade till M2M.
Knappt någon visste att Oslo ens var en stad.
Men jag lovar er, att om de inte visste något innan, så vet
de i alla fall en hel del nu.
Karin Hannedahl, er svenska norskmusik-promotor i New York